Lite om mig & Mimi.

Fick denna kommentaren häromdagen;

"Jag undrar så om du inte har två filmer där man kan se skillnaden på att Mimmi blivit lugnare? Jag har även kommit på att jag undrar om du vill skriva lite mer om ditt markarbete igen? Ett tag skrev du väldigt bra om detta, jag tycker det är så intressant!"

Tänkte att det kanske är fler som undrar så jag ger detta ett eget inlägg! Innan skrev jag mycket mer detaljerat i bloggen om ridningen, men jag trodde att ingen var intresserad av att läsa mitt blaj om detaljer i ridngen så jag slutade med det. Kanske dags att börja igen? Eller att jag kanske skriver enskilda inlägg då och då om mina tankar i ridningen. Får se hur jag gör framöver, men hur som helst! Det jag strävar efter med Mimi nu, och har gjort hela hösten är dels att "bygga upp" förtroendet för varandra i hoppningen. Jag skulle kunna skriva kilometers-inlägg om alla mina tankar och känslor angående detta, men det tror jag ingen orkar läsa.

I alla fall, jag har haft Mimi i drygt sex år nu och det är inte förrän det senaste året som jag verkligen börjat förstå vad som fungerar med henne. Jag lär känna henne bättre hela tiden, och det känns fantastiskt! Mimi är absolut ingen svår häst, men hon är speciell. Precis som de flesta sto faktiskt är. Jag kan störa mig lite på folk som tror att dem själva är dem enda som "klarar av" sin häst. Så är det i flesta fall inte. I vårt fall kanske någon annan ryttare till och med hade klarat av Mimi mycket bättre än vad jag själv gör. Jag gör säkert tusen fel i ridningen som jag inte ens är medveten om. Och ibland kan jag känna att hon förtjänar en mycket bättre ryttare mig. Men mestadels så känns det som att vi är ganska lagom för varandra. Jag har som mål att hela tiden vara ödmjuk mot henne, att hela tiden jobba med henne och inte emot henne. Om det är något som jag lärt mig så är det att det inte lönar sig att "bråka" sig igenom problem som uppstår, det blir bara tusen gånger värre då. Om vi ska uppnå något tillsammans så får man kompromissa! Mina sista ponnyår spenderades med två valacker och det var lite annorlunda i ridningen. Där kunde man på ett helt annat sätt "skänkla på" dem utan att dem blev tvära. Ni som ridit ett speciellt sto vet vad jag menar och vilken skillnad det kan vara på olika hästar!

Jag tycker att jag och Mimi kommit väldigt långt i vårt markarbete. Hon är lösgjord, hon jobbar på rätt sätt och vi löser problem som uppstår. Hon har dessutom stärkt sig mycket i kroppen, vilket förhoppningsvis kommer till nytta i hoppningen sedan. Men det vi har lite "problem" med är just hoppningen. (Jag vill egentligen inte kalla det problem. Svårigheter är kanske ett bättre ord?) Men hm, jag vet inte hur jag ska förklara riktigt, men vi har "lärt in fel". När jag nu börjar förstå skillnaden på hur vi ska göra, och hur vi gjort innan så fattar jag inte riktigt hur vi kom runt alla dem där 120 och till och med en 130-bana 2009. Antar att det var på äkta hoppglädje från Mimis sida och en stark motivation och vilja från min. 

Mimi vill hoppa på fart. När hon har en banan framför sig så vill hon bara dra järnet och ta alla hinder på en och samma gång. Hon genar genom alla svängar och vill leka rallybil (haha). Jag vill inte hoppa på fart! Jag vill att hon ska vara stark och lugn till att kunna komma i jämn och rund galopp runt en hel bana. Det ska vara jag som har kontrollen. Basic-grejer som att komma i jämn avslappnad galopp, ta ett språng och sedan landa i balans och rida rakt fram efter hindret är inte automatiserat för oss. Dem där basic-grejerna funkar inte till 100% och det måste dem börja göra ifall vi ska kunna hoppa större banor! Även om det kanske ser "lätt" ut för oss att hoppa 110 så skulle 120 vara ett stort steg för oss när inte alla växlarna fungerar som det ska. (Väg sedan in den psykiska delen för oss båda. Högre hinder + osäker ryttare = osäker häst = kaos och sänkt förtroende och samspel) Ni som läst vad jag skrivit om ridningen senaste tiden är att vi "lär-om-lär-rätt". Men det tar tid att lära om, och det tar tid att befästa basic övningar när Mimi alltid fått göra på det gamla sättet (alltså bara dra iväg lite hur som helst). Om jag varit en skicklig ryttare kanske detta varit plättlätt att fixa till. Jag vet inte. Men jag är bara en glad amatör som älskar sin häst. Det jag också vill passa på att säga med detta är att jag hela tiden måste ta hänsyn till hur Mimi är i psyket. Även om jag kan "ruska tag" i henne ordentligt och när vi hoppar en bana för att visa att det är jag som bestämmer så funkar det inte i längden. Det slutar bara med att hon sänker ryggen, spänner överlinjen, blir starkare och till slut blir oärlig på hinder. Som ni kanske såg i somras då hon helst plötsligt kunde nita på vilket hinder som helst utan direkt anledning. När hon spänner sig psykisk varvar hon upp sig och låtsas se spöken överallt. Jag tror hon känner sig pressad och då kickar flyktinstinkten in direkt. Detta är såklart viktigt på alla hästar. Och på Mimi känner  jag att högsta prioritet är att hålla henne lugn och samarbetsvillig. Annars blir det pannkaka av allting!

Jag har inte råd med att träna för tränare så ofta, men jag tror och hoppas på att jag och Mimi är inne på rätt spår. Vi åker iväg till en jätteduktig tränare när han har tid. De gångerna vi varit där har hjälp otroligt mycket och där får jag ofta "läxor" som vi kan öva på hemma. Nu har vi inte kunnat åka dit på länge för att våra tidscheman aldrig klaffat, men på onsdag ska vi förhoppningsvis åka dit igen!

Det är skitsvårt att förklara på ett bra sätt genom text. Man får aldrig med alla detaljer och det är lätt att bli missförstådd, men jag hoppas ni kanske förstår lite hur jag menar och att detta gav lite svar på hur jag tänker!

Och OJ! Nu kom jag på att jag knappt ens svarade på själva kommentaren. Jag ska se ifall jag kan leta rätt på lite filmer där det syns skillnad på Mimi. Ibland kan det ju vara svårt att se på film hur hästen upplevs från ryggen. Men jag ska se vad jag hittar!

Mina fina älskade häst!