Mentala strategier.

Okej, måste bara börja detta inlägg med att säga att detta jag skriver nu absolut inte är vetenskapligt grundat någonstans. Kunskap från högskolan har hjälpt mig att börja tänka såhär, men detta är bara små knep som jag själv hittat på och börjat "använda" i tävlingssammanhang. Jag utgår bara från mig själv nu och "delar med mig" av hur jag själv tänker!

Jag rider och presterar som allra bäst när utmaningen är lite högre än vanligt. Exempelvis så skulle jag i dagsläget rida betydligt bättre i en regional 110 än en lokal. Skillnaden är i själva verket minimal, men bara i min förväntning att det är en regional (alltså lite lite svårare än en lokal) gör att jag ser banan som en tuffare utmaning. Jag tror även att konkurrensen kan spela in. Man förväntar sig att dem andra är bättre än på en lokal tävling. Just detta med vad man har för förväntningar på uppgiften som man ställs inför avgör ju också vilken nivå av anspänning man har i kroppen inför start. Tidigare under min "tävlingskarriär" (det ordet känns väl lite väl seriöst, men ni fattar) har jag alltid fokuserat på att hålla mig lugn. Om jag känt mig nervös har jag antingen försökt dämpa det genom att istället tappa fokusering, eller bara totalt gett upp inne på banan. Dem gångerna det hänt är lätträknade, för oftast har jag lyckats hålla mig lugn. Jag är bra på att inte vara nervös. Men nu på senare tid när jag börjat "experimentera" lite mer med mig själv gällande det mentala i tävlingssituationer har jag märkt att jag rider mycket bättre när jag är riktigt taggad, och att det med att vara lugn och "loj" skapar för låg anspänningsnivå. Så dem senaste tävlingarna har jag istället försökt "tagga till" och vågat ha en högre anspänning. Detta har lett till att jag haft ännu roligare än vanligt. Jag får riktiga adrenalinkickar på ett sätt som jag aldrig fått tidigare. Istället för att bli orolig för det där tävlingspirret så njuter jag av det fullt ut.

För mig är det motoriska (ridningen i sig) och det mentala (tankar i tävlingssituationer) två saker jag kan skilja åt ganska tydligt. På tävling har aldrig det motoriska varit problemet för mig, utan det har alltid varit det mentala som hindrat mig från att prestera så bra som jag kan. Jag har aldrig varit den som startat en för svår klass. När jag debuterat en högre höjd anser jag att jag alltid varit så förberedd som möjligt. Jag menar absolut inte att jag är något proffs på att rida och "kan" det motoriska. (Jag menar mer att jag tex på träning klarar av att hoppa en bana i stil med den vi hoppar på tävling. Att mina förutsättningar är att jag kan klara av det. Hoppas ni förstår hur jag menar.) För mig har spärrarna varit att jag lagt fokus på helt fel saker och tänkt i negativa banor. Samt att när jag väl går banan inför start så sviktar självförtroendet och jag har börjat nedvärdera mig själv. (Någon som känner igen sig eller?) Alltså har jag lagt väldigt mycket energi på att försöka lösa och komma över mentala spärrar. Det gäller ju främst tävling eftersom det är då det "gäller", det är då man ska prestera. Men på något vis är det ju ett mentalt arbete som man sysslar med dagligen.

Jag har ju skrivit tidigare om hur jag lärt mig att ladda om rätt inför andra klassen och hur jag börjat hantera framhoppningar mycket bättre än tidigare. Det senaste har nu varit att fokusera på min egen anspänningsnivå. Jag har börjat tänka att det är som en termometer på sig själv. Man vill alltså ligga på optimal temperatur, inte för varmt (överladdad) och inte för kallt (för "loj"). För att hitta rätt nivå på mig själv har jag börjat "skrämma upp mig själv"*. Eftersom jag tidigare ibland kunnat vara för lugn har jag fokuserat på att våga vara nervös. Och jag har kommit fram till att det är riktigt härligt och inte alls skrämmande med ett galet pirr i magen inför start. Jag vet inte hur mycket jag behöver skriva. Det blev ju väldans långt det här redan nu. Men hoppas detta var något ni ville läsa om. Det är ibland lite svårt att få ner i text, men jag tror att jag fick fram det viktigaste!

*Med skrämma upp mig själv menar jag att jag behåller varje liten oroande tanke som kommer upp i hjärnan och kör den i en loop inne i hjärnan istället för att bara trycka undan den!