Svep en Celsius och dra milen!

Måste börja med att säga att jag fortfarande är hög på endorfiner när jag skriver detta, haha!


Jag har väldigt mycket "sommarprojekt" på gång nu. Tänkte skriva mer om det senare, men en av mina planer är att springa milen under 50 minuter. Därför tänkte jag provspringa 10 km idag för att se hur jag ligger till. Känna efter hur tungt det känns, hur benen och lungorna sammarbetar, vilken tempo per km som är behagligt. Liksom testa för att ha något att jämföra med senare. Sagt och gjort; jag hällde i mig en Celsius (lite fusk, jag vet) och började jogga i behagligt tempo. De första 6-7 km gick enkelt, sen började det ta emot lite, vilket egentligen inte är konstigt. Jag har inte sprungit alls mycket och när jag väl springer så blir det mellan 4 och 6, kanske 7 km´s rundor. Men när jag väl kommit så långt och lyckats hålla ett jämt tempo dit så ville jag inte sacka ner. Istället började jag trycka på mer och ja, ni vet, man börjar jaga tiden. Dem sista 3 lyckades jag pressa mig väldigt mycket, och sista kilometern kändes det som att jag sprang på max. Jag fick knappt luft, om jag mött någon så hade dem nog undrat om jag höll på att dö i ett astma-anfall. Den enda tanken jag hade i huvet var; "När du är så trött att du inte tror att du kan klara mer, så har kroppen 30% kvar att ge" Och när RunKeeper äntligen sa 10 km och jag slutade att springa så var jag så totalt skyhög på endorfiner och spykänslor att det nästan svartnade för ögonen. SÅ. JÄVLA. UNDERBART!

Och tiden då? 52.07 och jag som siktade på att klara det under timmen!! Jag är sjukt nöjd, särskilt med tanke på att jag inte anser mig ha en långdistans-kropp, plus dålig teknik, löpekonomi och kanske en några kilo för tung kropp. Fan heller alltså, mina ben har mycket mer att ge. YEAH!

Nu ska jag njuta vidare av endorfinerna och belöna kroppen med gröt och massa goda frukter!

Söndriga skor och peppad tjejjjjj!

Haha, sista kilometern!