Förra veckan kände jag av omställningen till en början, men inte värre än att man stod ut. Den enda riktiga dippen var när jag skulle springa och kroppen kändes sådär äckligt orkeslös med noll kraft i benen. Då kickade min dramatiska hjärna igång och jag började ifrågasätta syftet med detta. När man har en målsättning måste man känna efter på djupet; Vill jag detta? Varför vill jag detta? Är uppoffringen värt det eventuella slutresultatet?
Eftersom jag mådde lite dåligt efter löprundan så kändes det såklart inte värt det. Jag började direkt tänka; "jag har hellre 2 kilo extra och känner mig glad, än 2 kilo mindre och mår kasst". samt "2 ynka kilo är inte värt att experimentera för". Dem här tankarna är jag väldigt glad över att tänka. Dem är liksom sunda. Men genom vidare argumentationer med mig själv så vill jag verkligen "formtoppa". Jag VILL detta, på riktigt. Jag vill det för att jag är stensäker på att det kommer ge mig dem där resultatet som jag så ivrigt jobbar för och väntar på. Denna lilla uppoffring är VÄRD!
Så jag samlade ihop tankarna och köttade vidare. Helgens fest blev en utmaning (ja kostmässigt då såklart), men jag klarade den och även bakisdagen därefter. Och nu, med bra planering och snälla tankar, går det som tåget. Att väga mat och räkna kalorier är inget jag tror på i längden. Verkligen inte. MEN jag har fått sjukt bra insikter och en helt annan syn på mat och dess innehåll, på enbart en vecka. Det känns skitbra. Och OM jag skulle börja må konstigt, vara yr och svimmig och allmänt orkeslös så kommer jag öka intaget direkt!
Ett separat inlägg om dem där fina mat-insikterna kanske kommer senare ifall någon vill läsa!
2 kommentarer:
Vill läsa det, ja! :)
Har du några tips på hur man ska "ta sig över" den där sunda gränsen där man ifrågasätter allt som du beskriver? Jag känner att jag ALLTID hamnar där, ger upp en-två dagar, och sen börjar jag om igen.
Skicka en kommentar