Jag var i perfekt balans imorse. Lagom taggad, visste exakt hur jag skulle rida banan, hur jag skulle ha Mimi osv. Framridning/hoppning gick kanon. Bra tryck i galoppen, hade henne framför skänkel. Bra språng. Precis innan jag ska gå in på banan kommer där en vit ko i hagen som ligger precis intill framhoppningen. Hon har alltid varit livrädd för dem jävla kossorna, men jag ignorerade bara henne och det kändes som att hon "släppte det" och vi gick in på banan. Vi hade god tid på oss eftersom där var 3-4 ekipage samtidigt på banan. Jag skrittade runt lite och hon kändes avslappnad. Innan jag tänkt dra igång med trav/galopp så får hon syn på något, jag vet fortfarande inte vad men det slår slint i skallen på henne. Hennes hjärta börjar dunka i hundranittio, hon blåser upp sig och är helt okontaktbar att rida. Det är svårt att förklara, men mentalt så bara försvinner hon. Hon blockerar helt och det kvittar vad jag gör så får jag ingen reaktion på vad jag än gör. Galopperar mot ettan men hon tvärnitar precis vid startskärmarna och sen är det liksom slut på det roliga. Det är egentligen inte hindret hon stannar på, utan det är mer reaktionen; "Det där hindret är ivägen för vad jag springer runt och tänker på. Jag har inte tid att koncentrera mig på några hinder"
Hon har varit så. jävla. fin att rida hela veckan. Igår var hon ju duktig, men jag red inte tillräckligt bra. Jag kände att jag hade en bra runda på gång idag, och hon bara skiter i allt. När jag red ut från banan så hatade jag henne så grymt jävla mycket, och ja, ni vet ju hur mycket jag älskar den hästen egentligen. Jag förlåter henne för allt, men just där och då så hatade jag henne av hela mitt hjärta. 9 gånger av 10 så tar jag alltid på mig alla dåliga resultat, det är alltid jag som kunde gjort bättre ifrån mig, men idag... jag kunde inte gjort något annorlunda än vad jag gjorde och det liksom skär i mig att säga så.
Jag känner aldrig någon slags hopplöshet för jag har alltid en plan och ett mål, men idag så var det verkligen total hopplöshet och förtvivlan. Jag är både arg och ledsen, men mest besviken. Tung besvikelse. Hade jag inte tyckt om henne så himla mycket så hade besvikelsen inte varit så tung. Jag hatar att hata någon som jag egentligen älskar.
Ååååkej, mycket feelings här nu, men fyfan. Ni som är kära i era hästar vet hur det känns när allt helt oväntat går åt helvete. I hjärnan har jag tänkt otroligt fula ord om henne hela dagen. Väldigt fula ord faktiskt. Och ja, jag kommer ha dåligt samvete i en vecka nu och antagligen försöka gottgöra henne på något sätt. Imorgon är en ny dag och det finns inga andra alternativ till att kämpa vidare. Rövhästjävel (förlåtförlåtförlåt), vi har ju för helvete mål att nå!
 |
| Malin tog världens bästa bild. Fokuserad häst eller? |
2 kommentarer:
Haha!
Alltså, förlåt att jag skrattar - fattar att det känns piss - men jag känner verkligen igen mig!
När Nelly är dum (på riktigt dum, som när hon stegrar av mig för att hon inte får trava när hon är konvalescent), då blir jag rövarg på henne också och kallar henne fula saker och gråter en skvätt.
Sen får jag rå-ångest och gråter ännu mer för att jag är en sådan hemsk matten X)
Det är fan inte lätt att vara matte alla gånger!
Säger bara, kämpa på! Det kommer bli värt det :)
Skicka en kommentar