”Nämen inte ska väl jag?” tänkte jag när Erika frågade om jag inte kunde beskriva henne i en text. Men det ska jag fanimej visst. Så. Vi lärde känna varann under högstadietiden, då Erika hela tiden fanns i periferin, men det var aldrig så att vi umgicks bara vi två. Dock kan jag berätta att min allra första kalasfylla utspelades i hennes flickrum hemma i Övad. Mhm. På gymnasiet kom vi närmare varandra, och efter hand började vi inse hur mycket vi hade gemensamt. Utifrån kan det nog ses som lite av ett mysterium.
Jag rider inte. Jag har varit i närkontakt med en häst ungefär en gång, och då trampande den mig på foten. Jag är heller inte ute och kutar i skogen, eller käkar avocado till mellis, som Erika gör.
Men vi fann varandra på andra sätt. Intresset för allmänbildning till exempel. Vi älskar att känna att vi har koll. Vi VILL veta vad som försiggår i världen, och tycker helt enkelt att det är viktigt att ha koll.
Med Erika behövs inga filter. Vägen mellan hjärnan och munnen är så otroligt kort, och jag behöver inte censurera något. Hon fattar. Hon är personen jag kan sitta med i en bil och jama. Ja. Jama. Eller se vem som kan hålla en ton längst.
Erika är tjejen som står i mitten av ringen när man är ute och dansar. Hon själv... dansar inte. Hon mer rör sig. Med armarna uppe i luften. Hon är tjejen som tänder på svåra killar, men faller för killar som tycker hon är svår. Hon är tjejen som under en hel Håkan Hellström-konsert stod och knep mig i armen. Hon är den jag delar sånt med. Helst. Hon förstår euforin i att Ann Heberlein är med på Skavlan, eller att Nour kommer till Morgonpasset ibland på fredagar. Vi har en ”vi mot världen”-mentalitet som jag värnar väldigt mycket om. Hon är mitt största fan och min största idol. Likt en stolt mor, tycker hon allt jag gör är bra, och lyfter mig.
Nä, nu blir det för geggigt.
Säg mjau till livet.
I love you Erik!
Och såhär snygg är hon dessutom:
2 kommentarer:
Vad fint skrivet! Det är vänskap det :)
Puss!
Skicka en kommentar